Susi.

Begravning | Funeral.

Nu har jag sagt farväl till min pappa, även om det känns som om jag aldrig kommer att kunna säga farväl tillräkligt. Men en begravning hjälper en människa att komma längre i sorgeprocessen. Innan begravningen kände jag mig vilsen och levde i en overklig värld, jag kunde inte förstå vad som hade hänt. Nu, när jag stod vid kistan, förstod jag att han verkligen är borta, att hans kropp var inuti och aldrig skulle vakna mer och gå igen. Nu var verkligen tiden att gråta ur mig allt jag hade. Jag tog tusen farväl och kände att nu kan jag inte göra mer. Min pappas begravning var det vackraste jag sett och det mest sorgsna jag upplevt. Jag är så glad över alla som kom och ville ta ett sista farväl. Hans vänner, kollegor, familj, nya generationer och nya familjer. Människor var samlade och det var ok att gråta. Alla delade tillsammans samma sorg. Vi pratade om hur fantastisk människa min pappa var och om de stora sakerna som han uträttade. Min pappa skulle vara så tacksam och nöjd över allt! Jag känner det. Den hårdaste delen är över, nu skall jag försiktigt försöka dra i livets trådar. Men det kommer att ta ett tag innan jag kan släppa känslan av att stå framför kistan och att aldrig vilja gå därifrån.


Now I've said my goodbye to my father, even if it feels like I'll never say goodbye enough. But a funeral helps the human to go further in the process to mourn. Before the funeral I felt so lost and lived in a surreal world, I couldn't understand what had happen. Now, when I stood by the coffin, I understood that he's really gone, that he's body were inside and will never wake up and walk again. Now was the time to cry out all what I felt. I took thousand of goodbyes and felt that I couldn't do more. My fathers funeral was the most beautiful thing I've seen and the most sad thing I've ever experienced. I'm so happy of all the people that came and wanted to say the very last goodbye. His friends, colleges, family, new generations and new families. People was gathered and it was ok to cry. All people together was sharing the same mourn. We all talked about the great person my father was and about the big things he performed.
My father would have been so thankful and satisfied over everything! I can feel it. The hardest part is over, now I'll try to pulling the threads of my life carefully. But it will take a while until I'll release the feeling of standing by the coffin and never want to leave.

Programmet jag gjorde för begravningen.
The program I made for the funeral ceremony.

Mormor Brita.
Grandma Brita.

Maria och hennes fästman Micke.
Maria and her fiancé Micke.

Sture och Christian i ljus.
Sture and Christian in light.

Bordet där vi efteråt åt tillsammans och hyllade pappa.
The table where we afterwards ate together and honoured my father.

Nu försöker jag se allt fint runtomkring mig och glädjas av det som är mig kärt.
Now I try to see everything beautiful around me and be happy over the things and people I love.